tiden som spenderas

Tiden går fort när man har roligt och kanske är det därför åren accelererar exponentiellt ju äldre vi blir. Det är roligare att leva, det är lugnare. Själsligt menar jag, inte nödvändigtvis i övrigt. Det är väl tvärtom rent praktiskt, vi har mer och mer att göra. Men jag väljer att tro att den rusande tiden beror på att vi trivs. Tanken får mig att känna mig tillfreds.

Jag har spenderat en heldag med mina vänner idag. Brunch och promenad och massor med sällskapsspel. Vi firade en födelsedag och jag har skrattat så mycket så mycket. Tiden gick väldigt fort och samtidigt kändes det som att det lika väl hade kunnat ha pågått i två dagar. Men är det inte så man vill leva sitt liv? Bland fina människor med mycket skratt? Idag var en livskvalitetsdag. Har jag lika många sådana som ångestdagar så går det ju jämt ut i slutändan, eller hur? Det har jag inte än, men det är målet. Heja livet.

Annons

allt du tog, mitt hjärta

Jag har inte kunnat skriva sedan du lämnade mig. Du tog allt med dig, det borde inte vara möjligt men det gjorde du. Trots att jag haft mycket längre förhållanden än med dig, trots att jag förstår nu att du aldrig helt och hållet var min men jag var din din din. Du lämnade mig och jag vet inte varför jag inte fått tillbaka allt än, men något saknas. Fantasin är borta, energin. Jag är trött, så fruktansvärt trött. Så ointresserad. Hur kunde du göra såhär mot mig? Hur kunde jag låta dig?

Jag kan förlåta dig för att du lämnade mig. Jag förstår dig. Om jag hade kunnat hade jag gjort detsamma. Men det du tog med dig, min kreativitet min vilja min ork, det kan jag inte förlåta. Det vill jag ha tillbaka. Snälla, jag ber dig mitt hjärta. Låt mig släppa greppet.

Vår början var episk. Vi var stjärnhimlar och klingande skratt på uteserveringar. Det var så enkelt med oss. Naturligt. Tryggt. Du hade mig innan du hoppat av cykeln. Ditt leende, den avslappnade naturen, glasögonen som åkt ned något på näsryggen. Du golvade mig. Det var sommar i luften trots att det ännu var långt kvar tills värmen skulle infinna sig. Vi satt på uteservering och lyssnade på livemusik. Drack öl och turades om att att fantisera ihop historier om bandet tills vi hade material för minst fyra säsongers såpopera. Jag bar min gröna sidenblus och leendet jag grävt upp bland arvegodset.

Vi sa att vi måste göra om det igen nästa vecka och sju dagar lät som en halv evighet. Vi klarade tre innan vi träffades på regnklädd trottoar med skrattet i halsen och ögon pärlande av minnen från vårt första möte. 

Du lämnade mig samtidigt som sommaren gjorde det. Jag har alltid älskat hösten för svalkan och syret och nystarten men det var inte den typen av nystart jag menade. Du krossade mig.

Tiden har gått och jag har rest mig igen, tro inget annat. Du ville inte ha mig men jag är allt jag har. Jag vägrar ge upp om att få tillbaka varenda liten bit som jag gav till dig. Men något är fortfarande borta. Nerven, känslan, det där pulserande behovet av skrivandet och kreativiteten som fanns i mig innan dig. Hur mycket jag än letar finns inget längre. Allt jag kan skriva om är dig. Och det som gör det så tragiskt är min övertygelse att du aldrig skrivit en rad om mig, aldrig ägnat mig en tanke sen du lämnade mig vid den där daggsuktande kullerstenskorsningen. Visst är det så? Visst tog jag inget av dig, inget du fortfarande greppar efter? Visst har jag rätt?

Jag tror inte ens att jag vill ha dig tillbaka längre. För mig var du allt men jag kände mig så liten i slutet. Så patetisk, så fruktansvärt sårbar. Övertygad om att du var alldeles för bra för mig. Det saknar jag inte, känslan när du bröt mig med de där varsamma händerna jag lärt känna så väl. Saknar inte dagarna innan, när jag visste utan att veta. När mina revben skrek i fantomsmärtor utan att du rivit upp något än.

Om vi bara kunde gå tillbaka till de där veckorna när allt började. Du kände det också, det vet jag. Det sa du själv, dagen du avslutade det. Jag skulle ha gjort allt annorlunda, om vi spolat tillbaka tiden. Jag skulle ha gjort precis likadant.

Mitt hjärta, ge mig tillbaka mig själv. Snälla jag vet att det inte är mycket, men det är allt jag har. Allt jag hade. Det var ditt som det aldrig varit någons, men jag behöver det igen. Snälla. Jag behöver det verkligen.

Jag ber dig. Låt mig lämna dig. Låt mig gå, som du gick den där augustikvällen. Snälla.

friskhet

Jag har inte skrivit på ett tag nu, jag vet. Men har varit krasslig. Det är fascinerande hur väldigt mycket mer man uppskattar känslan av att vara frisk efter att ha varit sjuk. Jag kan liksom verkligen känna mig frisk på ett helt annat sätt då. Efter någon dag försvinner den där känslan och allt blir bara ett lunk igen. Men det har något, den där uppskattningen av att känna sig stark och pigg och klar.

Mentalt är jag mindre frisk just nu. Min ångest gnager och jag har ett skov av tvångstankar som jag hoppas snart ska ebba ut igen. Har inte haft ett så grovt skov på länge. Men varje gång minns jag hur det var innan medicinerna, innan terapin, innan jag hade verktygen och då känns det med ens lite lättare. Jag vet hur min hjärna fungerar vid det här laget, vi har levt ihop i snart tjugosex år. Vi har varit sjuka och friska och sjuka igen tillsammans. Vi håller ihop ändå, även när vi inte är överens. Det finns något fint i det ändå. Kanske är även det någon form av tecken på friskhet?

styrkan

Jag sitter med hemtenta och tänker på allt annat än det. Jag tänker på livet och livet och livet och sånt där annat som finns i periferin. Som mina växter som jag påminner mig själv om att jag borde vattna varje dag bara för att skjuta upp det ytterligare. Tvätten som hänger och väntar på att vikas. Muskler som väntar på att få utnyttjas.

Jag har kört pilates varje dag hela januari. Jag har alltid velat lyckas med den typen av träningsutmaning någon gång och nu har jag inte bara lyckats – det har varit enkelt. Det har känts bra. Roligt, skönt, stärkande. Jag har faktiskt känt en skillnad, men inte stressat fram något. Det har inte varit ångestladdad träning, bara balanserande. Lugnande. Min kropp är i förändring, men för vad som känns som första gången i mitt liv är det på ett sätt där jag får expandera. Varje träningspass bygger upp mer än det river ner.

Vi får se hur det går i februari. Och mars och april och maj. Men just nu är jag stolt över hur stark och grundad jag känner mig fysiskt.

Men nu måste hemtentan bli klar också.

bäst före-datum

”Det finns inget bäst före-datum på hjärtesorg”, sa en vän till mig för några veckor sedan. Förmodligen hade han fått det från någon tv-serie eller ett TikTok-klipp. Men det var ändå något jag behövde höra. Bäst före, förmodligen bra efter. Absolut. Det håller fortfarande, det där svidande hjärtat jag levt med i månader nu. Det är som en frostskada, lite kyla allt som krävs för att det ska blossa upp igen. En permanent hudförändring.

Jag vet inte när jag kommer sluta sakna honom. Jag vill inget hellre än att bli fri känslan av att ha missat min chans med den som skulle ha gjort mig lyckligast i världen. Han var aldrig min, trots att jag var hans innan han hann kliva av cykeln den där första kvällen.

Nu vet jag inte ens vem jag saknar längre. Han är en idé, ett koncept, ett minne. Och för honom är jag inget. Vilket jävla sagoslut va?

hallongrottor och ljudböcker

Jag läser om Harry Potter via ljudböckerna inlästa av Stephen Fry. Det var ett bra tag sedan nu, har känts så trist med tanke på Rowlings resa från fantasydrottning till transexkluderande radikalfeminist. Men Harry Potter kommer för alltid vara en stor och viktig del av min barndom, och jag tror att jag lyckats komma till ro i att uppskatta böckerna utan att uppskatta författaren bakom dem. Jag har precis börjat med Hemligheternas kammare och jag hade nästan glömt hur mycket jag älskar Hogwarts.

Det är tulpansäsong också. Älskade blomster, finns det något som inger mer hopp om ljusare tider? Tulpaner ger mitt slagbord liv, nästan mer än kaffefläckiga koppar och hallongrottssmulor. Kombinationen är dock optimal.

fredagskänslan

Det finns inte mycket som är bättre än känslan av annalkande ledighet. Och när detta sammanfaller med bra väder och gott morgonkaffe finns inget som slår det.

Jag ska äta middag med vänner och dricka födelsedagskaffe med andra vänner i helgen. Det blir underbart. Och på måndag ska jag på synundersökning för att skaffa linser, vilket känns nästan lika härligt. Det börjar bli ett problem att se så dåligt utan glasögon. När jag åker snowboard eller vill ha solglasögon tillexempel. Jag blir så sned också, mitt vänsteröga bidrar inte för fem öre, så högerögat får göra allt jobb. Som ett dåligt grupparbete i skolan.

Men först är det helg. Helg helg helg.

ensamhetens paradox

Jag har kommit till insikten att den främsta utlösande faktorn för min ångest är ensamhet. Ironiskt med tanke på att ångesten, och min hantering av den, med största sannolikhet är en del av anledningen till min ensamhet.

Någonstans måste det ha börjat såklart, det här hålet som är så stort att det börjat krossa mina revben nu. Min bröstkorg är uppluckrad, inte ens vävnad längre bara en ekande hålighet. Jag börjar försvinna. Har jag blivit en parasit i min egen kropp, en liten tugga för varje gång jag väljs bort till förmån för någon annan?

Det största problemet här är att det är oundvikligt, denna upplevelse av mindrevärde. Det gör sig påmint så fort jag vaknar på morgonen, så fort jag lämnar den lugnande känslan av tillhörighet jag vaggas in i under sömnens regim. När medvetandets timmar leder är jag ingens. Lever i det schackmatt som är resultatet av att ens närmsta har personer de är närmare.

Jag unnar de jag älskar universum och mer därtill. Såklart. Men det förhindrar inte parasiten som river av ytterligare en bit av min existens varje gång jag påminns om att det inte är någon som får en nyhet och har mig som den första de vill anförtro sig till, berätta för, dela med.

Det är barnsligt, irrationellt, narcissistiskt. Men när någon jag ser som min vän formar ett närmare band till någon annan utlöser det ångest. Förmodligen för att det hänt så många gånger. Alla gånger. När någon jag trott var lite mer min vän än mina vänners vän börjar ty sig till andra istället så åker väggarna upp, taggarna ut. Jag blir blasé, kan nästan bli konfrontativ i min ton, som att jag vill provocera fram något som bara glider längre ur mitt grepp – tillhörigheten, närheten. Men bakom väggarna, bortom taggarna finns jag. En liten halväten, parasitinfesterad organism. Spräcklig och utmärglad och drypande av längtan efter närhet.

Många skulle nog säga att jag behöver söka hjälp för mina mindrevärdeskomplex, att de är roten till allt. Kanske stämmer det, men jag vet inte om det är möjligt att undgå något som är så ständigt närvarande. Som är sant. Jag är ingens förstahandsval.

Jag jobbar på mina taggar. Slipar ned dem bit för bit, dag för dag. Det tar tid men det går och mitt hat gentemot dem är bränslet som behövs för arbetet. Men väggen skrämmer mig. För väggen kommer jag inte klara själv.

livsvikt

Föreställ dig något med samma vikt som ett liv. Vad är det, om inte ett annat liv?

den första dagen

Jag vill säga att det var vår i luften idag men det är egentligen bara en omskrivning för ”jag såg solen”. Men det gjorde jag i alla fall. Den var lika fin som jag mindes den, lika vänlig och välvillig i sitt sätt att bemöta mig. Vårsolen är en särskild sol.

Mina drömmar följer ett slags årshjul. När jag fantiserar om framtiden är det alltid höst. September, oktober. Löv som krattas i en trädgård en söndagsförmiddag. Äpplen som plockas eller pickas sönder av fåglar eller faller till marken. Jag ser cykelturer till och från jobbet. Ser svart kappa och burgare med skrattande vänner på en överbelamrad krog. Jag ser barnvagnshjul som skjuts över frostprasslande löv. Hösten är erfarenhet. Är struktur och vardag. Hösten är mognad.

När jag minns min barndom är det alltid vår. Solen mot fuktig asfalt och det pigga sorlet från vårbäckar. Det är att ta av dig jackan på isen och låta skridskoskären tas i täckbyxor, fleece och tumvantar. Att kunna hoppa från gungorna igen utan att göra illa benen av att landa på stenfrustet grus. Det är solstrålarna mellan träden i skogsdungen där vi spann historier till verklighet varje rast. Det är förväntan och längtan efter liv. Våren är naivitet. Är sötsug och fantasivärldar. Våren är barnslighet.

Sommaren och vintern är mer diffusa. Är nu och sen och då. Alltid och aldrig. Är ångest och lycka, är fester till gryningen och adrenalinet av pudersnö. Aningslöshet. Anspråkslöshet. Ansvarsfrihet under hotet och löftet att något annat kommer. Det är väntan.

Men idag var vårsolen här och jag såg min barndom i den molnfri himlen och den blötgrå asfalten. Jag mindes. Jag drömde.